Och jag sätter mitt hjärta på spel
En blick, ett leende är allt som krävs. Allt är logiskt, inget är logiskt. Jag spelar ett högt spel och är inte helt säker på att jag klarar att förlora insatsen. Att spela livets spel är inte lätt. Spelreglerna görs om efterhand och ingen vet hur det slutar. Det är en fin linje mellan lycka och katastrof. Fallet där emellan är milslångt. Men den som inte spelar kan heller inte vinna.
Somliga ljus brinner aldrig ut.
Lights will guide you home
Igår såg jag en film på tv, Välkommen till familjen tror jag den hette. Jag har sett den förut men kände mig så vansinningt ensam efter att jag sett den igår. I slutet av filmen samlas alla för att fira jul och det är första julen efter att mamman i familjen har gått bort och man ser att de såklart saknar henne. Men de har varandra, sina respekivte, en drös med syskon och syskonbarn och även om de är ledsen så är de inte ensam. Det slog mig då att jag kan bli en sån som blir helt ensam på julafton. Nu har jag både mamma och pappa kvar och jag hoppas på att de lever många många år till. Men jag har inga syskon att luta mig mot när det är dags. Inte heller har jag någon sambo att förlita mig på. Ensam! Jag tänker inte jätteofta på det här och det är inte nåt jag bekymmrar mig för varje dag men ibland slår det mig hur sårbar man blir när familjen är liten. Hur fort det kan gå att bli helt ensam och då självklart inte bara på jul. Vår släkt är väldigt liten och det är inte många i den som är under 70 år. Självklart planerar jag inte att vara ensam resten av livet men det är inte jättelätt att hitta mannen i sitt liv. Men vem vet hur det ser ut nästa jul.
Jag har varit sjuk alldeles för länge och har haft mycket tid över att tänka.
Du gör min dag
Ibland gör sig dåtiden påmind. Saker som har hänt kommer tillbaka till en när man minst anar. Man märker att vissa hål i hjärtat inte riktigt har läkt. Jag vet inte ens om jag vill att dessa hål ska läka, det betyder kanske att man har glömt. Och vissa saker vill jag verkligen inte glömma! Det du gjorde för mig betyder fortfarande så mycket för mig, du plockade upp mig på ett sätt som ingen annan någonsin har gjort och det kommer jag alltid vara tacksam för.
Just nu är dåtiden i nutid och jag kan inte låta bli att tänka på en framtid.
till vind och måsars skrik, därute föddes jag
Jag har ett riktigt favorit ställe där jag verkligen älskar att vara. Det är i stugan på vår lilla ö. Nu när det är höst och vinter kommer jag inte dit och det är supertråkigt. När jag var liten var vi där även på vintern. Då åkte vi skidor på isen och grillade korv och drack varm choklad. Där kan jag känna lugnet och slappna av och jag kan inte annat än att må bra där. Det är min lilla fristad.
Har ni också något sådant ställe och vart är det i så fall?
Hur tänkte du nu?
Varje gång jag ser en tjej med denna typ av outfit så undrar jag hur man kan gå ut så. För mig saknas det nåt! En kjol ett par byxor eller ett par shorts.. Vad pratar jag om för outfit då, jo tunnstrumpbyxor och tröja. När man har sån kort tröja att den stärkta delan av strumpbyxorna syns. Jag kan verkligen inte förstå hur man kan gå ut så när till och med trosorna syns. Tycker det är mycket vanligt dessutom.
Vad tycker ni om detta? Är det bara jag som är gammal och inte fattar?
I exemplet här är tröjan mycket längre än vad jag menar.
To Conquer Your Fear
Jag är rädd för lite olika saker.
Åska, ormar, mörker, att mina nära och kära ska dö, när folk kör alldeles för fort i bilen. Tidigare var jag även rädd för att göra saker själv. Åka bort själv, gå ut och äta själv. Jag vet egentligen inte vad jag var så rädd för, eller det var väl både för ensamheten och för att jag inte trodde att jag skulle klara mig själv. Nu är jag inte alls rädd för det. Jag vet att jag klarar det och att jag dessutom tycker att det är rätt skönt. Att åka till Sthlm ensam i sommar var bland det bästa jag gjort. Jag är rädd för en sak till och det är nog det jag är mest rädd för. Att jag ska bli gammal och bitter och ångra det jag inte vågat göra sedan när det väl är för sent.
Det är den rädslan som driver mig till att göra sådant jag är osäker på om jag kan vill och vågar, det är den rädslan som driver mig ur min trygghetszon och som gör mig till en starkare människa.
Det stavas B.E.K.R.Ä.F.T.E.L.S.E
Jag har börjat inse att jag varit singel alldeles för länge. Ibland känns det helt okej för jag har det verkligen jättebra MEN ibland blir det så vansinnigt ensamt. Jag vill ha någon som väntar på mig när jag kommer hem, någon som ger mig en kram och säger att han saknat mig. Någon att sitta i soffan med när åskan går, någon att åka att bada med nu när det är så varmt. Någon som är där när jag vaknar, någon som säger att det ordnar sig när det känns tungt. Jag vill att någon ska älska mig!
Kräver frågorna svar..
Vem är rätt och vem är fel. Är rätt, rätt eller är rätt fel. Kanske är fel rätt. Eller är fel alltid fel. Ja ibland undrar jag men jag tror inte jag får några svar. Kanske ska sluta fundera så mycket!
Forever Young
Ibland undrar jag om jag borde klä mig annorlunda. Jag handlar mycket på Gina och andra "ungdoms" butiker. Jag gillar leggings och kortare kjolar, stora tröjor, nitar och kedjor. Sist jag var på Gina blev jag sugen på en kjol där, den var kort och mönstrad i massa färger. Helt plötsligt kommer jag på mig att tänka "är det här verkligen något jag ska ha på mig, jag är ju faktiskt närmare 40 än 20 när allt kommer omkring". Ska jag kanske börja med blusar, knälånga kjolar och dräkter.. Det känns dock inte som jag, jag känner mig mer som 20 än 40.
Får jag fortsätta klä mig som jag vill eller måste jag face the facts and dress my age?
Vad tycker ni?
